Påståenden ska kunna bemötas
En rättegång, eller huvudförhandling i brottmål som vi jurister brukar säga, följer noggrant utarbetade regler. Rätten ska döma endast på det som sägs under huvudförhandlingen, så att det finns en möjlighet att bemöta påståendena. Jag anser att det är en bra garanti för en rättvis rättegång. Tänk om vi levde efter likadana regler i det dagliga livet, när vi bedömer andra. Domaren förbereder sig alltså inte särskilt mycket utan går in till förhandlingen med öppna sinnen.

Rättegången ska vara offentlig
En annan princip är att rättegången ska vara offentlig, med några få undantag. Tanken med offentligheten är helt enkelt att våra uppdragsgivare ska se att vi domare sköter oss. Uppdraget kommer från allmänheten, som en gång i tiden valde att överlämna sina anspråk till domstolar. Det är upp till rätten att döma just rätt. Möjligheten att kontrollera hur vi dömer måste alltså finnas. Den kontrollen utförs förtjänstfullt av bland annat massmedia.

Respektfull och lugn ton
Vad som ska hända under en huvudförhandling vet man aldrig i förväg. Stämningsansökningen med beskrivningen av brottet ger en preliminär bild som kan ändras helt under förhandlingen, när allt kommer fram. Brottmål är intressanta, och det är väldigt sällan man träffar på ”genuint elaka människor”. Missuppfattningar, ofta förstärkta av berusning, är en vanlig orsak till att det blivit ett brottmål. Trots anledningen till att vi sitter i salen, så är stämningen ofta lugn och tonen respektfull.

Parterna kan få ett slags avslut
Tanken är ju att rätt ska skipas, men rättegången medför även annat. Ett brottsoffer som under sömnlösa nätter frågat sig varför det hände får träffa gärningsmannen i ett helt annat tillstånd än när brottet begicks och får en förklaring och, ibland, en ursäkt. En väl genomförd rättegång, anser jag, kan beskrivas som ett avslut på något som parterna sedan kan försöka lämna bakom sig. Oavsett vad rättegången handlat om, så är det viktigt att kunna gå vidare i livet.

Frågor hanteras sakligt och korrekt
För mig med många år i yrket går rättegångar mycket på rutin. Jag känner mig lugn trots att salen är fylld. Om jag däremot befinner mig på ett föräldramöte och ska räcka upp handen för att slippa bli klassförälder för tredje året i rad, så har jag närmast maxpuls. Ibland blir jag nästan orolig när jag under förhandlingen lugnt frågar om målsäganden verkligen inte minns om gärningsmannen hade ett vapen i handen vid hotet. Skulle jag själv ha varit utsatt för något liknande hade jag sannolikt inte kommit ihåg någonting. För att det ska bli en rättvis dom är det givetvis viktigt att de frågor som kommer upp – ofta otäcka händelser – hanteras så sakligt och korrekt som möjligt.

Vikten av ett gott bemötande
Den tilltalade befinner sig i ett utsatt underläge, och det gäller att vara medveten om det. Känner han eller hon sig illa till mods och rädd för att prata, så blir det ingen bra förhandling. Det händer att personer som ska höras säger saker som domaren vet saknar betydelse i målet. Ofta är det bäst att inte avbryta. Risken finns att en tillrättavisad person upplever att det han eller hon har att säga inte är värt något och tystnar. En ännu större risk är om förtroendet för domaren på det sättet minskar. Gott bemötande är oerhört betydelsefullt. Jag hörde talas om en domare som artigt presenterade advokater och åklagare när rättegången skulle börja. Den tilltalade ställde då den högst berättigade frågan om inte han fanns i rummet också.

Ingen rättegång är den andra lik och det är intressant att genom rättegångar ta del av andras erfarenheter, dåliga men också goda. Den del i rättskedjan som faller på mig, dömandet, är alltså en spännande utmaning som känns mycket meningsfull.