Som domare får man inblick i olika tragiska människoöden. Man ska också sätta sig in i och bedöma händelseförlopp som varit mycket våldsamma eller som orsakat svåra skador eller till och med någons död. Vi möter människor i stor sorg och sådana som utsatts för svåra övergrepp. Självfallet är dessa människor på olika sätt påverkade av det som de upplevt.

Att blir berörd är allmänmänskligt
Som domare blir jag naturligtvis också påverkad. Jag blir illa berörd av att titta på foton av svårt misshandlade medmänniskor eller av döda kroppar. Jag blir ännu mer illa berörd när jag hör berättelserna om vad de utsatts för. En sak som jag har särskilt svårt för är att höra om barn som far illa eller att se på bilder på barn som utsätts för övergrepp, vilket inte sällan förekommer i mål om barnpornografibrott. Det är klart att man blir berörd och jag tror att det är en naturlig allmänmänsklig reaktion.

Samtidigt förväntas jag vara professionell. Mitt uppdrag som domare innebär att jag ska vara opartisk. Det innebär självfallet att jag ska behandla parterna lika och att jag inte får bete mig på ett sätt som ens kan uppfattas som att jag har tagit ställning på förhand. Jag måste av den anledningen faktiskt dölja mina känslor. Det innebär dock inte att jag inte kan vara empatisk och visa förståelse för den utsatta situation som kanske särskilt våra brottsoffer, men ibland även de tilltalade befinner sig i. 

Behandla bägge sidor lika
Det händer ibland att vi får kritik för att vi inte är särskilt bra på att ta hand om framförallt brottsoffer under rättegångarna. Det finns säkert fall där vi brustit i det och det är självfallet beklagligt. Det har dock skett en rejäl utveckling när det gäller bemötandefrågor i våra domstolar och allt mer fokus läggs numera på att skapa en trygg miljö för samtliga parter och förhörspersoner. I det ingår att jag som domare både kan visa empati och uttrycka förståelse, bl.a. för att det som brottsoffer självfallet är påfrestande att berätta om vad man utsatts för. Jag måste dock se till att jag behandlar bägge sidor lika, och jag kan faktiskt inte tillåta mig att visa de gånger jag faktiskt blir riktigt illa berörd. För jag vet att gör jag det finns det en stor risk att jag uppfattas som partisk, som att jag redan har tagit ställning. Så mina egna känslor över vad jag tvingas sätta mig in i och granska, de får jag allt stoppa undan under förhandlingens gång. I bästa fall hittar jag sedan någon snäll kollega som orkar lyssna. Jag tror dock att vi kanske har ett något större behov av att faktiskt få prata av oss alla hemskheter vi tvingas sätta oss in i. Vi domare är faktiskt inte av någon särskild okänslig sort. Vi är människor med alla de känslor som människor brukar ha.