Domare riskerar – liksom andra yrkesgrupper – att bli hemmablinda och inte riktigt se hur omvärlden betraktar verksamheten. För att vaccinera sig mot hemmablindhet och lättare få insikt i vilket bemötande som förväntas, är det nyttigt att på olika sätt få insikt i denna ”omvärldens utifrån-och-in-bild”, det vill säga att anlägga ett utifrånperspektiv.

För en tid sedan blev jag ombedd av en Rotaryklubb att komma och prata om ”att vittna i domstol”. Varje år vittnar närmare 100 000 personer i svenska domstolar. Ämnet är högst angeläget och kan inrymma flera olika frågor. Jag försökte under min föreläsning beskriva det spektrum som finns mellan å ena sidan ett ovant vittne som känner oro för att komma till domstol för att situationen är ny och främmande och å andra sidan ett vittne som har skyddad identitet på grund av ett överhängande hot. I det ena fallet kan det räcka med en lugnande kontakt i mötet med domstolen, bland annat med hjälp av vittnesstödjare, medan det andra fallet kan aktualisera särskilda åtgärder, bland annat så kallad medhörning (att vittnet hörs medan den tilltalade sitter i ett annat rum) eller att vittnet hörs via videolänk från en annan stad.

En av åhörarna under mitt föredrag, som själv hade erfarenhet av att vittna, frågade något upprört hur det kom sig att man som vittne måste stå ut med en massa, som han uttryckte det, ”oförskämda frågor” från försvarsadvokaten. I ett försök att förklara advokatens roll tog jag exemplet att åhöraren själv var anklagad för ett svårt brott och hävdade att vittnenas utsagor var felaktiga. Skulle han då inte vilja att advokaten ansatte vittnena ordentligt med frågor, om så behövdes? Svaret blev ”OK, men varför får man då inte reda på detta tidigare?!”. För mig blev det här en bra påminnelse om hur viktigt det är för oss som arbetar på domstol att tidigt informera om våra egna roller och hur en rättegång går till. Om man som vittne vet vad man kommer att möta, och i förväg har fått information om händelseförloppet i en rättegång, ökar känslan av trygghet. Vittnet har rätt att känna sig tryggt och det är viktigt för hela rättsprocessen.

De flesta är nu överens om att tiden är förbi då domstolarna kunde lämna parter och vittnen att på egen hand försöka dechiffrera de koder som gäller för en rättegång. För oss i domstol är det till exempel självklart att vi har kort frist att hålla förhandling i mål där någon är häktad, men för vittnen som behöver inställa sig med kort varsel är det inte det. En annan källa till missförstånd rör meneden, det vill säga det brott som handlar om att någon ljuger under vittnesförhör. Det är för oss domare självklart att man inte per automatik begår mened bara för att man som vittne inte minns sin iakttagelse av brottet, men för vittnet som är stressat och väntar på sin tur att vittna är det inte det – och så vidare.

Genom att som domare på olika sätt – via media, samtal och möten – måna om kontakter med allmänheten, och mötet med alla som kommer till domstolen, är det också lättare för oss att behålla ”utifrånperspektivet”.