Förhandlingen i migrationsdomstolen har just avslutats. Advokaten har lämnat in sin kostnadsräkning och tolken har begärt ersättning för sitt uppdrag. Och parterna har fått besked om när domen i målet kommer att meddelas. Alla har lämnat rättssalen utom jag själv, de tre nämndemännen och den föredragande jurist i domstolen som har förberett målet och den muntliga förhandlingen. Nu är det jag och de tre nämndemännen som tillsammans ska döma i målet. Det är dags för rättens överläggning.

Den asylsökande (som vi kan kalla M) som har överklagat Migrationsverkets avslagsbeslut, har gjort gällande att han som regimkritiker i sitt hemland riskerar förföljelse där. Under hela den muntliga förhandlingen har han uppträtt nervöst och osäkert. Strax innan vi tog paus i förhandlingen pressades han av frågor från Migrationsverkets processförare. Svaren var osäkra och svävande och avbröts av gråtattacker. Även efter pausen hade han svårt att svara tydligt. När M för andra gången under kort tid lämnade motstridiga uppgifter skruvade två av nämndemännen samtidigt på sig i sina stolar. En av dem suckade knappt märkbart – men det hördes…

När överläggningen ska börja får vår föredragande jurist inleda. Hon är erfaren och väl inläst på hur det är i det land som M kommer från. Hon redogör för de olika landrapporter som säger att regimkritiker förföljs om de blir påkomna. Men först går hon igenom bestämmelserna som den bedömning som vi ska göra ska grundas på.

När vi sedan precis har börjat med en genomgång av bevisningen i målet bryter en av nämndemännen in. Engagerat ger hon sin syn på hur hon har upplevt det som enligt henne är en osammanhängande asylberättelse. Och hon säger att M uppträtt så märkligt och osäkert att det är svårt att tro att något kan ha varit sant. Ytterligare en av nämndemännen håller med och menar att han har upplevt känsloyttringarna hos M som ett sätt att försöka få sympati när själva asylberättelsen inte hängde ihop.

Med detta sagt resonerar vi om hur olika det som någon berättar kan uppfattas beroende på det sätt som uppgifter presenteras. Och att det självklart kan vara så att någon som är nervös kan ha svårt att i en viktig och pressad situation berätta om det som har varit livsavgörande. Sedan övergår vi till att pröva det som M egentligen har sagt – inte hur han har lyckats föra fram det. Vi prövar alltså om de uppgifter som M har lämnat är tillförlitliga, inte om M framstår som trovärdig.

Utgångspunkten blir det som M först har sagt hos Migrationsverket, det som hans advokat sedan har yttrat och ytterligare uppgifter som lämnats vid en andra muntlig utredning hos Migrationsverket. Det som har förts fram i överklagandet och nu vid den muntliga förhandlingen kompletterar underlaget.

Vi är överens om att uppgifterna hänger ihop. Och på de punkter där M har ändrat sig och kompletterat finns förklaringar till att allt inte har sagts från början. I den del av berättelsen som handlar om att M förstod att han blivit angiven och på väg att gripas av säkerhetstjänsten i hemlandet är berättelsen detaljrik och tydlig. Det gäller också beskrivningen av hur han en kort tid gömt sig hos en kusin och fått hjälp att ta sig ut ur hemlandet. Genom landrapporterna vet vi att det som M har berättat kan förekomma.

När överläggningen är klar och alla har sagt sin mening är vi överens. Det framstår som troligt att det som M har berättat har inträffat. Det är också rimligt att tro att han som regimkritiker riskerar förföljelse om han måste återvända till sitt hemland. Vi är eniga om att han ska få uppehållstillstånd som flykting och samtidigt beviljas flyktingstatusförklaring.

Under överläggningen har vi kommit in på det beviskrav som i olika delar gäller vid prövningen i asylmål. Och vi diskuterar sedan också hur vi i rätten bör uppträda under en muntlig förhandling och vad det innebär att vara en aktiv lyssnare. Vi kommer samtidigt in på hur en redan nervös asylsökande kan bli ännu mer nervös och ännu osäkrare av vårt sätt att lyssna – vårt kroppsspråk.

De nämndemän som reagerat på M:s oklara uppgifter tar själva upp att deras reaktioner under förhandlingen kan ha gjort det svårare för M att berätta om det som hänt honom i hans hemland.

Som flera gånger tidigare blir det under överläggningen naturligt för mig att påminna om att det är de uppgifter som lämnas som vi ska bedöma – inte hur någon lyckas berätta. Samlade, tydliga och övertygande personer behöver inte tala sanning medan den som verkar förvirrad och osammanhängande kan lämna tillförlitliga uppgifter. Nämndemännen instämmer alla i att de har varit med om det i domstolen. Vi är överens om hur betydelsefullt det är att den asylsökande på ett bra sätt kan komma till tals och får tillfälle att säga sitt – alltså får tala till punkt med sina egna ord.

Det blir ett bra samtal tillsammans med nämndemännen som avrundar den eftermiddag som nu har gått. Som många andra gånger har asylförhandlingen men också överläggningen med nämndemännen tagit tid. Det har blivit sent och nämndemännen får hjälp att ta sig ut ur den nu låsta domstolsbyggnaden.

* Exemplet M beskriver ett typfall och inte ett verkligt migrationsmål.