”Min vardag” var en del av Sveriges Domstolars arrangemang Öppen domstol som genomfördes hösten 2013.  Just nu publiceras inga fler inlägg här, men läs gärna de som finns.  Inläggen består av vardagsnära och reflekterande texter skrivna av domare och domstolschefer från olika domstolsslag och instanser. Skribenterna har delat med sig av sina personliga tankar.

En rättegång, eller huvudförhandling i brottmål som vi jurister brukar säga, följer noggrant utarbetade regler. Rätten ska döma endast på det som sägs under huvudförhandlingen, så att det finns en möjlighet att bemöta påståendena. Jag anser att det är en bra garanti för en rättvis rättegång. Tänk om vi levde efter likadana regler i det dagliga livet, när vi bedömer andra. Domaren förbereder sig alltså inte särskilt mycket utan går in till förhandlingen med öppna sinnen.

Jag har varit justitieråd i Högsta domstolen sedan år 1998 och ordförande sedan år 2010. Som Högsta domstolens ordförande har jag det yttersta ansvaret för verksamheten. Som myndighetschef leder jag arbetet i Högsta domstolen och ansvarar för att verksamheten bedrivs effektivt och enligt gällande regler.

En vanlig dag på hovrätten kommer jag i kontakt med flera olika typer av mål, men det vanligaste är att jag arbetar med brottmål. Det tar för det mesta lite tid innan en överklagad brottmålsdom från tingsrätten avgörs av hovrätten. De inblandade har då oftast fått lite distans till det hela och är lugnare än de var i tingsrätten. Ändå märks det tydligt att många är nervösa och tycker att det är obehagligt att komma till domstolen.

Under mina år som domare har jag vid olika tillfällen arbetat utomlands, bland annat i fredsfrämjande verksamhet. Mitt senaste internationella uppdrag pågick under 2012 i staden Pristina i Kosovo. Jag tjänstgjorde då som Appellate Panels Judge vid en specialinstans inom högsta domstolen (the Special Chamber of the Supreme Court). Den domstolen inrättades efter Kosovos frigörelse från Serbien och har hand om olika slags privatiseringsmål. Tjänstgöringen var organisatoriskt en del av EU Rule of Law Mission in Kosovo (EULEX).

Domare riskerar – liksom andra yrkesgrupper – att bli hemmablinda och inte riktigt se hur omvärlden betraktar verksamheten. För att vaccinera sig mot hemmablindhet och lättare få insikt i vilket bemötande som förväntas, är det nyttigt att på olika sätt få insikt i denna ”omvärldens utifrån-och-in-bild”, det vill säga att anlägga ett utifrånperspektiv.

Tingssal 5, Jönköpings tingsrätt, onsdag kl. 09.00
Jag och tre nämndemän, mina meddomare, samlas tio minuter innan förhandlingen ska börja. Vi går igenom planeringen av förhandlingen och kontrollerar så att ingen av oss är jävig. Målet vi ska ha idag handlar om våld i en nära relation.

Min arbetsplats är alltså Högsta förvaltningsdomstolen (HFD). Domstolen finns i vackra gamla byggnader på Riddarholmen i Stockholm, med utsikt över Riddarfjärden bort mot Västerbron i väster och mot Gamla stan i öster. Tills för ett par år sedan hette domstolen Regeringsrätten. Namnbytet gör det tydligt att det är en självständig högsta domstol, utan anknytning till regeringen.

Det händer då och då att skolklasser gör studiebesök hos oss på tingsrätten. De äldre barnen brukar få närvara vid en rättegång och efter det brukar de få möjlighet att ställa frågor till domaren som har lett förhandlingen, medan de yngre barnen ”enbart” får träffa en domare som berättar om hur vardagen ser ut på en domstol.

Ibland tror personer som är misstänkta för brott att de är dömda på förhand. De tror att jag som domare i förväg har läst alla polisförhör och annat bevismaterial och redan bildat mig en uppfattning. Då brukar jag berätta att jag inte har läst allt material före rättegången och att det bara är de bevis som presenteras under rättegången som avgör hur domstolen kommer att döma.